Haere mai Aotearoa! Välkommen till Det långa vita molnets land! Välkommen till Nya Zeeland!

En underbar resa

Roland och jag gjorde en helt fantastisk resa under 33 dagar till Nya Zeeland och Australien. Vi flög från Beijing den 25 januari och återvände tidigt på morgonen den 1 mars. 
Varje dag var en dag fylld av vackra och spännande upplevelser av olika slag. 
Hur ska jag kunna berätta och visa er detta? 

Nya Zeeland

Tänk er en intensivt blå himmel, en nästan ständigt lysande sol, ett behagligt tempererat klimat, ett turkosblått hav, mängder av gröna kullar och dalar med betande får och kor, massor av sköna sandstränder, täta, gröna tropiska skogar, vackra blommor, frisk luft, små välskötta samhällen och . . . 

Vi valde för det mesta att åka på mindre vägar (ja, de stora vägarna är inte så stora de heller) och undvek så gott det gick städer och större samhällen. Det var inte alls svårt för landet mest består av vacker natur och mindre samhällen. Här bor bara ca 4,3 miljoner människor och detta på en yta som motsvarar Storbritannien. Kanske tog det oss lite mer tid än om vi hade åkt raka vägen, men det var väl använd tid för överallt är det så vackert att det t o m är en skönhetsupplevelse att sitta i bilen.

Innan vi åkte dit hade vi fått olika tips från vänner och därför kunde vi inte besluta oss för om vi skulle åka till Syd- eller Nordön, så vi gjorde delar av dem båda och det är vi glada för. Genom mina bilder ska jag försöka berätta om våra 17 dagar i denna stora "botaniska trädgård". Ni ska dock veta att verkligheten är ännu vackrare.

Vi landade i Auckland, landets största stad den 26 januari och flög vidare till Sydney den 12 februari därifrån. Men vi besökte aldrig själva staden. Så fort vi hade hämtat vår lilla campingbil åkte vi norrut på Nordön. Vi hade tänkt att åka till den allra nordligaste punkten, Cape Reinga, men efter många timmars körning på vackra, men mindre och slingrande vägar efter östkusten, och ändå bara halvvägs insåg vi att tiden inte skulle räcka till. Så i staden Whangarei vände vi och åkte söderut igen.

Stor var den inte campingbilen, men den funkade jättebra för oss och blev vårt hem under hela resan. Det finns många fina campingplatser överallt och vi hade aldrig svårt att finna en bra plats att stanna på. Första natten övernattade vi på en campingplats strax norr om Workworth. Där blev vi mycket väl omhändertagna av tre glada och överförfriskade kiwis = Nya Zeeländare. De hade firat någons födelsedag och bjöd oss på överbliven mat och gjorde sitt bästa för att vi skulle känna oss välkomna. Och det gjorde vi! :)

Det är klart att det tog tid för oss att åka eftersom vi hela tiden hänfördes av landskapet och havet och ville stanna för att titta och njuta så ofta som möjligt.

Det turkosblå havet och de fina stränderna fanns överallt och hela tiden.

Det gjorde också den friska och intensiva grönskan . . .

. . . och blommorna i vägrenarna och i alla trädgårdar.

Vänstertrafik - det gällde att hålla tungan rätt i munnen, titta åt "fel" håll, köra rätt i rondellerna och att inte komma för nära vänsterkanten. Men det gick bra hela tiden för oss båda, både här och i Australien.

Andra dagen åkte vi söderut mot Coromandelhalvön på vackra småvägar efter kusten som hade vi hade fått tips om av våra "glada" kiwivänner.

Betande får överallt, miljontals av betande får.

Mindre byar och samhällen med gator och hus som påminde om en förgången tid.

Här ser ni kommunhuset i ett av dessa samhällen. Detta och andra byggnader, som t ex  bibliotek och kyrkor, var ibland "dockskåpssmå".

Nu närmar vi oss Coromandelhalvön och det är bedövande vackert.

Vi bodde vid Hahei precis bredvid denna fina strand.

Utanför stranden ligger flera småöar.

Andra dagen vandrade vi till en speciell del av kusten där bl a den kända Cathedral Cove ligger. En strand som nås vid ebb. Nivåskillnaden mellan ebb och flod är 4-5 meter.

Utsikt över denna kalkstenskust.

Vandringensleden gick genom subtropisk skog.

Cathedral Cove - en spännande strand. Se även bilden nedan.

I Nya Zeeland är det sensommar till början av höst i februari, men överallt fanns det fortfarande många blommor. Bl a stora Hortensior som ni ser på denna bild.

Allt stort här, t om med barren på detta träd är enorma.

Efter besöket på Coromandelhalvön åkte vi söderut efter den östra kusten. Vi passerade många fina platser och besökte bl a en fågelgård. Här fanns det mest ankor, gäss och änder, men även denna staty av en Moafågel. Numera utdöd. En enorm fågel utan flygförmåga, liksom många andra fågelarter på Nya Zeeland. Innan människor kom hit för ca 800-1000 år sedan fanns det inga större däggdjur här och därför hade de icke flygkunniga fåglarna inga fiender.

Nya Zeeland är ett land för alla häckfantaster. Enorma välvårdade häckar fanns på många ställen. Många gånger för att skydda fruktodlingar av olika slag.

Vi lämnade nu kusten för ett tag och styrde mot Rotorua, en gång ett viktigt centrum för maorierna. Nya Zeeland är ett geologiskt sett förhållandevis ungt land och här ser man tydligt hur den termiska aktiviteten fortfarande påverkar miljön. Värmen och ångorna kommer från hål och sprickor i marken och anses som hälsosam.

Värmen utnyttjas för uppvärmning av vatten i så hög grad att man nuförtiden börjat värna mer om denna speciella miljö.

I Rotorua finns också en museum där man kan få veta mer om maorierna och deras kultur. Det var ju folk från olika öar i Polynesien som tog sig hit med sina båtar för knappt 1000 år sedan och därmed gjorde landet bebott.

Vår guide berättade med inlevelse om hur Nya Zeeland befolkades och om hur den maoriska kulturen växte fram.

Detta är ett möteshus och ett hus för riter. Bostadshusen var enklare.

Här ser ni välkomstscenen inför det folk- och musikspel som sedan ägde rum inomhus.
Men den såg vi inte.

Maorierna är bl a kända för sina träsniderier, sina tatueringar och . . .

. . . och för sina vävkonst. Vävde gjorde man med gräs, vass och vildlin.

Kvinnorna vare starka i den maoriska kulturen. Kanske är det därför kvinnor fick rösträtt
 i NZ redan på 1890-talet?

Efter besöket i Rotorua fortsatte vi söderut och jag kunde låta bli att fota en av många timmerbilar vi såg efter vägen. Både bilen och timret har en imponerande storlek.

Nästa besök gjorde vi i Wai-o-tapu Thermal Wonderland. Ett ännu större och mer färgstarkt geotermiskt område. Här ser ni en bubblande lerpool. På flera ställen kunde man ta hälsosamma bad i dylika pooler, men vi avstod.

Vackert och förbryllande. Många olika ämnen från jordens inre tränger fram och färgsätter både jorden och vattnet.

Och varmt - här gällde det att inte kliva fel, det kan vara upp till 100 grader.

Den bubblande Champagnesjön!

Undrar hur ett bad här skulle vara? Nyttigt eller farligt?

Förutom får finns det många miljoner kor av alla sorter och färger i NZ.

Vi passerar Lake Taupo.

Fortsätter sedan söderut genom ett förtrollande landskap.

Vägarna var för det mesta smala och slingriga och gick upp och ner hela tiden. Kurvorna var många och välskyltade, här gäller att köra ca 35 km/h för att klara kurvan utan besvär.

Nästa längre stopp gjorde vi Martinborough och där var det en av dagarna en stor marknad. Vi stannade inte så länge på den, men jag kunde ändå låta bli att fascineras av detta ekipage. Det var ju så de första europeiska invandrarna på 1800-talet fick förflytta sig.

Vi hade åkt hit först och främst att att besöka de otaliga vingårdarna som finns här. Vin odlas på Nord- och Sydön i mängd. NZ håller på att bli en mycket stor vinproducerande nation.

Kilometer efter kilometer av vinfält, med massor av snart mogna druvor. Druvorna plockas för hand och torde behövas massor av händer för att klara detta.

Vi provsmakade vin på olika ställen och åt även en mycket god lunch på en av
de större vingårdarna.

Som  ni säkert förstår körde vi inte bil denna dag utan tog oss tryggt fram
på denna tandemcykel.

Vi tyckte mest om de små vingårdarna med sina trevliga vinodlare. En företeelse som kanske kommer att försvinna. Precis som med annat är det storskalighet som gäller för att få lönsamhet och många små gårdar köps nu upp storföretag.

Efter Martinborough bar det av till västkusten där vi bodde över natt ett par mil norr om huvudstaden Wellington. Vi hittade ett underbart litet ställe vid orten Plimmerton.
Där hade vi en solig dag ute vid kusten.

Villorna i NZ kan se ut på många olika sätt, ibland mycket färgglada som på denna bild.

En stor fördel med att ha en campingbil är ju att köket finns tillgängligt var man än är och här lagar Roland en god middag mitt ute i naturen.

I Wellington besökte vi NZ:s ganska nya och mycket fina nationalmuseum - Te Papa.
Vilket museum! Så levande, omväxlande, interaktivt och spännande! Här fick vi beskåda både jordens tillkomst och NZ:s tillblivelse. Djur- och natur genom tiderna både i havet och på land. Maoriekultur och européernas historia. Jordbävningarnas konsekvenser för landet förr och nu och mycket annat. Ett mycket givande besök!

Snäckfossil

Dinosaurier

Och äntligen fick se kiwifåglar, om än uppstoppade. Denna fågel är ju en nationalsymbol för NZ och invånarna kallar sig själva för Kiwis. Fågeln sover hela dagarna och är vaken några timmar per natt för att äta. Den kan inte flyga och har varit på väg att dö ut, men idag pågår många räddningsprojekt. 

Hamnen i Wellington

I kön till färjan som skulle ta oss till Sydön hade vi sällskap av bl a denna fina veteranbil.

Adjö Nordön! En fin båttur över öppet hav och sedan genom en vacker skärgård tog oss till . . .

. . . den lilla orten Picton på Sydön.

I Picton stannade vi inte utan vi åkte efter kusten västerut till Abel Tassmans National Park. Abel Tassman var ju den upptäckare som först tog sig till NZ, i mitten av 1700-talet. Här är vi på väg med vattentaxi för att ta oss en bra bit bort efter kusten.

Äpplet - bra namn eller hur?

Grottor, vikar, små Blåpingviner och . . .

. . . pälssälar.

Vi vandrade sedan tillbaka en dryg mil till campingplatsen genom den tropiska skogen, över vattendrag och förbi många ljuvliga sandstränder.

Så härligt!

Badade gjorde jag i det klara men småkyliga vattnet.
Roland samlade mod och avvaktade till en annan dag.

Följande dag gjorde vi en annan dagsutflykt. Den började med vattentaxi,
fortsatte med vandring och slutade med . . .

. . . en härlig havskajakstur tillbaka hem. Här ser ni vår kajakledare och
de andra tre paren som gjorde oss sällskap. 

Att paddla havskajak är ett mycket fint sätt att komma nära havet, öarna och
djuren som lever där.

Den sista biten tillbaka kunde vi segla med hjälp av vinden och havsvattnet som var på väg tillbaka. Vi knöt ihop våra kajaker och höll i seglet - en härlig upplevelse!

Efter detta besök styrde vi kosan mot Blenheim på Sydöns östkust och reste då genom en ganska skuggig och därmed lite kylig dalgång. Men vackert var det även här. Kanske kan ni se på denna bild varför de första polynesierna som kom hit kallade landet för Det långa vita molnets land? Över många av bergen här ser man vita moln som håller sig kvar även de soliga och varma dagarna.

Till Kaikoura åkte vi bl a för att få se valar. Här ser ni ett foto av ett foto på en Sperm whale, dvs en kaskelott. Den kan bli 16-18 meter lång och väger massor av ton. Valarna kan bli 50 år och mer och känns igen som olika individer av personalen. Dessa valar (enbart hanar) kommer just hit under vissa tider på året. Havet utanför kusten är mycket djupt, upp till 800 meter, och här trivs dom.

Mannen lyssnar efter valar - finns det några i närheten?

Vi hade valtur och fick se fyra stycken. Dvs det man nu kunde se, de visar bara en liten del av nosen ovanför vattenytan. Ungefär en gång i timmen går de upp till ytan för att hämta luft och dyker sedan ner igen.

Tänk vilken bjässe som denna nos tillhör!

Precis innan de dyker ner snor de runt och då kan man få se den imponerande stjärtfenan sticka upp.

Vi fick också se denna albatross som simmade omkring och sedan flög iväg.
Ca tre meter mellan vingspetsarna!

Efter Kaikoura åkte tvärs över ön, dvs över Sydalperna, för att ta oss till västkusten.

Vi åkte via Arthurs pass, en vacker väg mellan höga berg.

Här ligger snön kvar på topparna året om.

Vi bodde utanför Greymouth vid havet förstås och passade på att göra en utflykt till Punakaiki med sina kända pannkaksberg. Efter vägen dit täcktes bergen av moln av vattenånga. Sydöns västkust är fuktig och frodig och här växer det regnskog. Östkusten är torrare och kargare.

Titta på dessa två bilder och ni förstår varför dessa kalkstensberg kallas för pannkaksbergen.

Vi gjorde också en fin vandring i ett regnskogsområde intill. Vackert, grönt, massor av växter som lever i symbios med varandra, stillhet och cikador och fågelsång.  Men inga ormar, spindlar eller andra mindre trevliga djur. Sådana finns inte här. :)

Även vägrenarna är vackra och ständigt slås man av landets skönhet.

Stranden var stenig, men det var mjuka och välslipade stenar och det var skönt
med ett dopp efter dagens utflykt.

Kvällen tillbringade vi stranden där vi fick vara med om en mycket vacker solnedgång över det Tasmanska havet, dvs havet mellan NZ och Australien. Det är ca 200 mil mellan dessa länder.

Eftersom vi redan tidigare hade bestämt att lämna tillbaka bilen i Christchurch på Sydöns östkust fick vi på nytt passera Arthurs Pass för att komma dit. På vägen stannade vi för att fika och fick då sällskap av denna nyfikna alpina papegoja, en Kea.

Bergen var vackra även denna gång!

Här ser ni piren utanför Christchurch. Staden ligger fint vid kusten, men vi tittade inte på den. Städer har vi fått nog av i Kina! Staden har fått sitt namn efter en utvandrande grupp engelsmän med tillhörighet i Church of England. De ansågs nästa vara en form av missionärer/pilgrimmer när de flyttade hit.

Sista kvällen och sista middagen vid campingbilen. Dagen därpå flög vi tillbaka till Auckland och sedan vidare till Sydney i Australien. Ett stort tack till vänner, ingen nämnd och ingen glömd :),  som kommit med olika tips och förslag inför vår resa till NZ. Allt detta var till stor hjälp för oss.
I nästa inlägg ska jag berätta om våra äventyr i Australien.