Siem Reap

Efter ett mycket intensivt och upplevelserikt drygt dygn i huvudstaden blev vi skjutsade till Siem Reap av en chaufför som kör denna sträcka fram och tillbaka, minst en gång om dagen. Bilresan tog ca 5 timmar och vi fick då möjlighet att se både små och större byar och landskapet med alla risfält, bananodlingar och palmer.

Överallt i både städer och byar mitt ibland människorna ser man sådana här ställ med flaskor av olika storlekar och sorter. I dem är det bensin. Denna bensin kommer från Thailand eller Vietnam (smuggelgods?) och är billigare än den som säljs på de ganska nya och moderna bensinmackarna.

Man får 1-3 skördar ris per år beroende på vattentillgången. Närmast floderna=mest vatten. Intilliggande  fält kan därför befinna sig alltså i olika odlingsstadier.

Utan för ganska många hus, hus som ofta såg lite bättre ut än de omgivande, satt en sådan här skylt. Det betyder att man här stöttar (och får stöd av?) just detta parti.

Mangoblomma

Mangofrukt

Bananträd - här odlar och äter man mycket, små söta bananer.

Efter vägen stannade vi och köpte kokat ris i bamburör. Riset var blandat med svarta bönor, socker och kokosmjölk och kokosolja. Smakade mycket gott. Nästan som risgrynsgröt!

Om Siem Reap

Siem Reap, i norra delen av landet, är ett mycket populärt resmål i Kambodja. Staden sjuder av liv, byggnationer pågår (ofta bekostade av kinesiska, japanska och koreanska företag), turister kommer i mängder. Staden har numera ett stort utbud av restauranger och hotell (varav flera lyxhotell), men fast staden är ett snabbt växande turistcenter och har internationella influenser bevarar folket mycket av stadens image, kultur och traditioner.

I början av 1900-talet var Siem Reap en liten by som det inte var något märkvärdigt med, trodde man. När franska upptäcktsresande kom till byn hittade de dock Angkor - det gamla khmeriska tempelområdet. Detta var ett mycket stort för Siem Reap och nästan direkt började staden att dra till sig besökare.

Under eftermiddagen tar vår nye guide, Pheara, och en chaufför med oss på ännu ett omskakande studiebesök. Vi tror att vi ska åka en båttur med en flodbåt ut till Tonlé Sap sjön, den stora sötvattenssjön. Och det gör vi, men det visar sig att vid flodmynningen ut i sjön ligger en flytande by. Här bor ca 3000 vietnameser. De kom hit som flyktingar under Vietnamkriget och vill inte flytta tillbaka. De får därför bo kvar här, som i ett reservat, och försörja sig som fiskare. Fisken de fångar får de sälja i staden. De bor i mer eller mindre enkla husbåtar, som kan flyttas beroende på vattennivån. De fattigaste bor i enkla skjul vid strandkanten eller inne bland mangroveträden i ett träskliknande område. Där finns det gott om ormar och farliga insekter. Dessa människor talar fortfarande primärt vietnamesiska och lider brist på det mesta. Många är eller blir sjuka. Det finns skolor för barnen, en kyrka och ett buddisttempel.

Det kändes svårt att njuta av floden och den stora sjön som bredde ut sig vid mynningen. Det vi mest såg var nöden bland de fattiga och tiggande människorna. Alla var nog inte lika fattiga, det syntes på husbåtarna och deras utrustning, men . . .

 En flytande vietnamesisk skola

Tonlé Sap - sydostasiens största sötvattensjö

På en flytande affär fanns dessa fångna krokodiler, ca 50 st. Förut fanns det vilda krokodiler här, men de är nu borta. Utrotade? 

Och strax intill såldes väskor och skor av krokodilskinn.

Här står vi, ganska omtumlade och blir fotade av vår guide. När vi kom i land igen frågade Pheara oss med ett leende: Did you like it? Det var svårt att svara, men till sist fick vi fram att det var intressant.

Dessa barn kommer att bli sjuka p g a vattnet, sa vår guide. 

 Vi kände behov av att göra något för dessa människor och fick då rådet att köpa en säck ris i en statlig affär. Det gjorde vi och överlämnade den sen till en kristen skola.

Ett flytande buddisttempel 

Solen går ned och är lika vacker som alltid.

Efter denna flodfärd vände vi åter till Siem Reap och tog del av några av stadens sevärdheter. Bland annat besökte vi ett tempel mitt i centrum som jag tror heter Preah Angchek. Det låg mitt emot det palats som kungen använder när han är här.

 Utanför templet kan du be om välgång för dig och de dina genom att betala en slant till dessa munkar. Du kunde också få heligt vatten här.

Eller så kan du gå till dessa siare, som strax bredvid. De kan uttala sig om din framtid och när det är som mest lyckosamt att göra vissa saker, som att resa, byta jobb, gifta sig etc. Det gör även vår guide inför viktiga beslut i livet, berättade han. Astronomi och numerologi verkar vara viktig.

Du kan också köpa fåglar av olika storlekar och sen släppa ut dem i det fria för att få dina böner hörda. 

 På många ställen i stan fanns det juldekorationer av olika slag, något som vi fann underligt i detta buddistiska land. Men den kommersiella och till vissa delar vackra delar av julen verkar ha spridit sig över världen.

Ingången till templet och de gudar som tillbads där.

Om ni inte har förstått det än så vill jag säga att vid det här laget var vi alldeles utmattade och det var med viss möda vi intog den fantastiska buffén med traditionell musikunderhållning senare på kvällen tillsammans med ca 1000 andra turister. Vilket lyxproblem! Men som jag skrev i början - denna resa innehåller så oerhört många kontraster och upplevelser.

Röda Khmererna

Efter en utsökt lunch denna intensiva dag i Phnom Penh gjorde vi ett par mycket berörande och förskräckande besök. För att förstå bilderna nedan kan du först påminna dig om denna del av av Kambodjas historia.

Under den andra hälften av 1970 talet styrdes Kambodja av de Röda Khmererna, ett kommunistparti och en gerillarörelse som med extremt brutala metoder försökte skapa ett nytt, kommunistiskt samhälle baserat på jordbruk. Med Pol Pot (en välutbildad man som studerat både i Sovjetunionen och Kina), som  premiärminister och presidenten Khieu Samphan i spetsen utrymdes städerna och alla tvingades att flytta för att arbeta på landsbygden. Akademiker, tjänsteman, läkare, lärare etc. fängslades och många av dem avrättades också.

Under den 4 års perioden som den så kallade samhällsomvandlingen pågick minskade Kambodjas befolkning, dåvarande 7 miljoner invånare, med en fjärdedel, på grund av svält, avrättningar och sjukdomar. Den exakta siffran för antalet som dog kommer aldrig kunna fastställas, men de flesta seriösa bedömarna uppskattar att c:a 1,7 miljoner människor dog.

När Vietnam gick in i Kambodja 1979 drev de ut Pol Pot från Phnom Penh och de andra större städerna. Väpnat motstånd av de Röda Khmererna, med stöd från Kina, pågick ända in på 1990-talet.

I juni 2003 slöts ett avtal mellan FN och den kambodjanska regeringen om den så kallade Khmer Rouge-tribunalen. Avtalet godkändes av kambodjanska nationalförsamlingen och senaten i oktober 2004. Tribunalen, EU:s domstol,  prövade Röda Khmer-ledare som anklagades för att mellan 1975 och 1979 gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar.  Deras ledare Pol Pot avled i början av 1998 och med honom dog då också möjligheten att döma den högsta ansvariga.

Vi åkte först till Choeung Ek, även kallad för Killing Fields efter filmen med samma namn. En minnesplats har skapats på platsen för att hedra de mer än 8000 skallar som finns bakom glasmontrarna. Fångarna satt först i fängelse i genomsnitt 2 – 4 månader där de led av svält och tortyr. Då de skulle avrättas fick de åka till Choeung Ek, som var ett förintelseläger. Hit ska c:a 17 000 fångar, även kvinnor och barn, ha skickats och blivit avrättade. Man vet inte exakt hur många som överlevde.

Våra guider berättade sina historier för oss när vi frågade. Prosperitys farföräldrar, som var skräddare, fördes bort och och dödades. Vår guide i Siem Reap, Pheara, sa att hans familj flydde till Thailand och att han själv är född där. Hans berättelse var dock något mer diffus. Det verkade som om de flydde 1980, dvs efter att Pol Pot regimen fallit. Han föräldrar är döda sa han, efter att ha reviderat sin livsberättelse, hans far blev skjuten och hans mor dog av en hjärtattack. Kanske var hans far en soldat i Pol Pots armé? Inte vet jag.

Bilderna får tala för sig själva.

Därefter åkte vi till Toul Sleng. Toul Sleng var en gymnasieskola i Phnom Penh, som under Pol Pots tid, 1975 – 1979, byggdes om till ett fängelse dit obekväma politiska fångar skickades efter att ha arresterats på order av Angkar – regeringen. Det bytte även namn till S-21.

Idag är Toul Sleng ett folkmordsmuseum där man kan se fängelset som det påträffades när vietnamisiska trupper befriade Kambodja från de Röda Khmerernas regim 1979. På väggarna i fängelset finns det tusentals fotografier på fångarna från S-21 innan de skickades till Choeung Ek.

Ca 90% av de kambodjanska konstnärerna, musikerna, författarna och skådespelarna dödades/dog under denna tid, sas det på den folkdans- och musikkonsert vi gick på senare på kvällen.