Hög tröskel

Hög tröskel vid ingången till gammalt kinesiskt hus.

I Kina har de gamla husen en mycket hög tröskel, efter vad jag har hört beror det på att det skulle göra det svårt/omöjligt för de onda andarna att ta sig in. Ingångarna vaktas också ofta av två lejonstatyer, ett kvinnligt och ett manligt lejon. Just nu känns det som om jag står vid vid en sådan hög tröskel och inte kommer över den - eller in i huset.

Kanske är jag nu vid den punkt där många av våra invandrare i Sverige hamnar förr eller senare. Det vill säga då när det nya landet/kulturen känns för främmande och komplicerat för att förstå och ta in, trots att man verkligen försöker allt vad man kan. 

Just nu är jag trött på Kina, på att försöka förstå och bli delaktig i detta stora och komplicerade land. Det känns som om jag inte kan komma under ytan och ta in det som finns därunder. Jag vet inte hur jag skall göra. Språket är så svårt, traditionerna så annorlunda och Beijing alldeles för stort och krävande.

Längtar hem och efter det hemvana och det i mina ögon enkla och naturliga. Längtar efter nära och kära och efter skogarna och sjöarna och efter det som inte kräver så mycket av mig. Kanske är det helt naturligt efter ett år i ett land långt borta, kanske är det jag som inte längre orkar vara "gäst och annorlunda". Vad det än beror på så funderar jag mycket på vad det är som gör att jag känner som jag gör.

Människorna här är som människor över allt. De har drömmar och förhoppningar. De sliter och arbetar. De vill bli accepterade och respekterade så som de är. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss år. Ändå så annorlunda. Tycker jag idag. Undrar vad jag kommer att tänka och tycka om ett år?

I förra veckan fick Roland frågan från sin närmaste chef om hur han/vi tänker om ett eventuellt tredje år i Kina. Han svarade så som vi hade talat om och bestämt att två år kommer att vara alldeles tillräckligt. Kommer vi att ångra oss om ett år när det är dags att åka hem? Det går inte att veta idag, men jag hoppas att vi kommer att vara nöjda med vårt beslut. Allt har sin tid - eller?