Sihanouk Ville

På vår resas sjätte dag åker vi till kuststaden Sihanoukville (khmer: ព្រះសីហនុ, Preah Sihanouk, efter kung Norodom Sihanouk), det är en hamnstad i södra Kambodja, på kusten mot Thailandviken. Vi flyger från Siem Reap till Phnom Penh och blir mötta av en chaufför som kör oss till kusten. Bilresan tar 3 timmar. Vi får då på nytt möjlighet att se det kambodjanska landskapet och åker genom flera byar av olika storlek.

Vår chaufför kan en del engelska och berättar då och då om de platser vi passerar efter vägen.

I en liten större by finns det många marknadsstånd på höger sida av vägen där de säljer väldigt mycket bananer. Det är för att ytterligare några kilometer söderut finns ett tempel där man kan offra just bananer för att be om välgång på färden. Vår chaufför brukar stanna där, han kör ju denna sträcka ofta, ibland flera gånger om dagen. Och nog kan det behövas lite extra skydd, tänker jag. Stundvis är trafiken ganska intensiv och här kör man lite som vill och helst ganska fort.

När vi passerar några mindre, grönklädda berg berättar han att det är utländska företag som bedriver gruvdrift där. Gruvdrift betyder här att man gräver ur och bort bergen. Om 20 år är nog bergen borta, säger han.

Vi åker också förbi en mycket stor palmplantering. Här utvinns palmolja och chauffören berättar att odlingen ägs av en vän till premiärministern och att denne vän inte har behövt betala något för all denna mark.

En stund senare frågar jag vad det för stora, nybyggda hus vi ser en bit bort från vägen. Han säger att det är den "kinesiska ekonomiska zonen". Här har Kina låtit bygga flera små industrier, bl a för att sy upp kläder. Jag frågar vad de innebär och han tror att det råder andra lagar här.  Mindre skatt och längre arbetsdagar. Men också att många kambodjaner får arbete här.

Sihanoukville är förbunden med Phnom Penh via en 264 kilometer lång järnväg. Det tar 12 timmar för tåget att nå huvudstaden, men det transporteras endast gods. Inte människor. Det är den enda järnväg som finns i detta land. Efter Phnom Penh går järnvägsspåren vidare genom landet och slutar i Bangkok i Thailand. Man kan åka buss hit eller en privattaxi. Dessa är ofta överfulla, kanske av 6-8 personer med packning av olika slag.

Sihanoukville har på senare tid växt tack vare turistnäringen, då det i dess närhet finns stora sandstränder. Och det är till dessa fantastiska stränder vi är på väg!

Efter fem intensiva dagar med intryck och upplevelser av många olika slag ska vi nu bara vila och ha det gott. Vi är av resebyrån inbokade på ett mycket fint hotell/resort strax utanför staden och här är lugnt och vackert. Både Roland och jag känner att vi behöver inga fler utflykter eller upplevelser just nu. Vi vill bara vara. 

Så vi badar flera gånger om dagen i det underbara havet vid den fantastiskt vita och fina sandstranden. Vi läser, vilar, pratar, bloggar och äter och dricker gott, mycket gott. Och känner oss mycket privilegierade och tacksamma.

Varje morgon går vi en promenad på den ca 1 km långa stranden, sen badar vi och därefter äter vi frukost.

Vi bor på andra våningen i denna länga och har ett fint poolområde alldeles utanför.

Igår var det nyårsafton och då var det stor galamiddag på stranden.

Vi åt gott och lyssnade ett tag på underhållningen, men efter ett par timmar var vi nöjda och gick då tillbaka till vårt rum i den varma kvällen. Sen tog vi ett nattbad och tittade på stjärnor och vackert fyrverkeri.

Thailändska elddansare.

Här grillas räkor, krabbor, bläckfisk och hummer.

Dessertbordet

Den enda utflykt jag gjorde, förutom när vi åkte till en supermarket för att inköpa lite småmat att ha på rummet, var till Starfish café inne i Sihanoukville. Jag hade läst om det på Internet och kände att just dit ville jag åka. Jag tog en tuk-tuk fram och tillbaka. Starfish är ett café och samtidigt en biståndsorganisation. Det drivs av en svenska. Det finns en liten butik och ett café. Jag köpte en väska, drack kaffe med kanelbulle och skänkte pengar.

The Starfish Project got its name from the following parable:

A Buddhist monk was on the beach with his apprentice the day after a fierce storm. Thousands of starfish had been washed up and stranded on the shore. Stooping down, the monk carefully lifted a single creature and returned it to the sea. His young apprentice wondered aloud why his master bothered to do this when it made little difference to the mass of helpless creatures. As they walked along, the monk picked up another single starfish and replied, “It makes a difference to just this one.”

http://www.starfishcambodia.org/

Vår resa till Kambodja närmar sig sitt slut och denna gång har jag berättat om den nästan samtidigt som vi upplever den. En ganska märklig känsla!

Om några månader har Roland och jag känt varandra i 10 år! Om några dagar har vi varit gifta i ett år! Tänk vad mycket vi har gjort och upplevt på olika sätt under denna tid. Nästan ofattbart! Helt underbart!

I morgon eftermiddag åker vi till Phnom Penh och följande morgon flyger vi tillbaka Beijing. Äventyret fortsätter och vi tackar och tar emot! :)

Ps. Det är vinter här nu, kambodjanerna fryser, i alla fall på nätterna då det bara är ca 20 grader varmt! På dagarna är det 25-32 grader och i havet ca 26 grader. Bara så att ni vet. :)

Angkor

Cirka 6 km från Siem Reap ligger Angkor, som under khmerernas herravälde var huvudstad i Kambodja

Angkor Wat, och de andra templen omkring Angkor är Kambodjas mest besökta byggnadsverk. Runt 860 – 1400 efter Kristus, under khmerernas herravälde var Angkor huvudstad i Kambodja. Det var kung Yashovarman som lät bygga en rad av religiösa verk i staden. Detta blev sedan en tradition som följde med de efterföljande härskarna. Under 1100 talet började man att bygga Angkor Wat, och det tog sedan ungefär 40 år att bygga färdigt.

Ursprungligen var byggnaden ett hindutempel, som var tillägnat till guden Vishnu. När staden Angkor hade börjat att försvagas som politiskt och religiöst centrum, började även Angkor Wat att förfalla. Under denna tid omvandlades det hinduistiska templet till ett kloster för theravadabuddhister, vilket det är än idag. Medan denna omvandling skedde föll staden därefter i glömska för omvärlden. Det var inte förrän under 1800 talet som fransmannen Henri Mouhots väckte intresset för staden igen. Då dolde det mesta sig i djungeln och det levde tigrar och andra vilda djur där. Idag är mycket uppröjt och tigrarna är borta. Utgrävningar och restaurering pågår fortfarande. De flesta statyer och andra konstverk finns idag på muséum, men många vackra reliefer och inskriptioner finns kvar på plats. Ingen byggnad i Siem Reap får vara högre än 65 meter, dvs högre än det högsta tornet i Angkor!

Området upptogs på Unescos världsarvslista 1992. Angkor Wat är avbildat på den kambodjanska flaggan i mitten av ett rött fält. Fälten ovan och under är mörkblå. På flaggan är templet helt vitt.

Vi har varit där och det är stort, fantastiskt och förunderligt! Vi orkade inte besöka alla olika tempel, men blev tagna av det vi såg. Tänk att här fanns en gång i tiden ett fantastiskt rike med byggnader, konstverk, en avancerad teknisk kunskap och en högstående kultur.

Vi började med ett besök i soluppgången i det djungelbeväxta Ta Prohm, också kallat djungeltemplet. Vi åkte tuk-tuk dit med vår guide och njöt av den magiska morgonstämningen bland tempelruiner, djungelväxter och tjattrande papegojor.

Efter frukost åkte vi till Bayontemplet - med 216 leende stenansikten. 

Bayontemplet är det som är mest känt efter Angkor Wat. Templet har 216 leende, enorma stenansikten placerade på 37 torn, de är uthuggna i massiva stenblock.

Leende, men inte av sten! :)

Vår guide, Pheara, pratade mycket, ofta och gärna på en ganska obegriplig engelska. Tack och lov tog Roland hand om honom en del så att jag fick chans att ströva omkring själv för att titta och fota.

Schack spelade man även då!

Dansar i vackra kläder gör man nu liksom då!

Det var med hjälp av elefanter som man en gång i tiden byggde alla dessa stora tempel. Idag finns det knappast några elefanter kvar i Kambodja. . .

På seneftermiddagen och kvällen besökte vi det mest kända templet, Angkor Wat. Vi började med att bese det från en luftballong och vandrade sedan omkring i templet i solnedgången.

Allra sist denna dag gick vi en stund i de centrala kvarteren i Siem Reap, gjorde pedikyr och manikyr, åt lite mat och tittade på det ganska intensiva nattlivet.

Följande dag, efter lite sovmorgon!, besökte vi först templet Bakong i det sk Roulus Gruop, ett mycket gammalt område som ses som Khmerarkitekturens och dess konsts vagga.

Kostaty - kor vördades här som heliga.

En liten flicka som lekte och tiggde och vilade inne bland ruinerna.

Ett nybyggt buddistkloster låg alldeles bredvid.

Här fanns många elefantskulpturer - mer eller mindre hela.

Mitt emot detta tempel fanns ett barnhem som vi också besökte. Barnen får lära sig olika hantverk och gör saker som de sedan säljer. På eftermiddagen får de undervisning i en enkel skolsal.

Det fanns flera vävstolar och man väver bl a olika khmersjalar.

Jag vet inte varför det blir två av denna bild - går inte att ta bort för då försvinner allt!

Här gör man konstverk i läder genom att spika olika hål i läderbiten.

 Den här pojken har gjort den elefant i läder som vi köpte.

 Här gör man reliefer i sandsten.

En av två skolsalar.

Vi stannade efter vägen och åt en mycket god kambodjansk lunch på en restaurang som låg vackert vid en liten flod.

Efter maten vilade vi en stund i hängmattor under ett tak.

Till sist besökte vi Beng Mealea, ett tempel mitt djungeln. Ett tempel som djungeln gjort till sitt, troligtvis för alltid.

På skylten står det att området är minsanerat. Ännu idag dör och skadas människor i Kambodja av exploderande minor - rester från både Vietnamkriget och senare stridigheter i landet.

Vår guide tyckte att jag denna dag såg ut som Hillary Clinton! Vad tycker ni?

Lianerna håller väl att gunga i.

Små dammar med grumligt vatten, det var i sådana här barnen vi tidigare mött fyllde på sina vattenflaskor!


Vi avslutar dagen med helkroppsmassage och en lugn kväll på hotellet. Imorgon bär det av till Sihanoukville!